Det gnager och det skaver

Ni vet de där arbetena som liksom ligger och skaver och gnager. Arbetena som behövs göras men som aldrig blir av. Det blir liksom aldrig tid för dem, men ändå finns de där hela tiden och skaver i hjärnan. Mer skav varje gång man går förbi och ser sina tillkortakommanden. Finns det några tyngre arbeten än dem. Och då är det hjärntyngden som är den tunga, inte det fysiska jobbet när man väl tar tag i det.

Ett av mina skavjobb tog jag tag i idag, en rabatt på gaveln av Bomanska gården som under flera år mest har härbärgerat ogräs, mossa och någon nyponros. Nu är den uppgrävd, något så när rensad, pålagd dynga blandad med kompost och framförallt täckt med en markduk. Och snart kantad med kullersten. Och snart planterad med buskar ur vår levande samling. Det lutar åt att syrener och schersminer från en gård i Fagersta ska få leva där.

På gården i Fagersta beställde man växter från Kongl. Landtbruks-Akademiens Experimentalfälts Trädgårdsafdelning i Stockholm år 1904 och på fakturan som sparats ända till idag kan man se vilka växter som skickades den 4 maj. Växtbeställningen är gjord på rekvisition av trädgårdsmästare G. Broberg i Västanfors. Där finns syrener, både ungersk, park och ’Andenken an Ludvig Späth’ och av schersminer nämns dels doftschersminen men också en ”Philadelphus grand” – kan det vara Philadelphus inodorus var. grandiflorus, dvs luktlös schersmin? Den fanns i Alnarps plantskola på 1870-1910-talet och på Vassbo plantskola 1907 enligt Träd- och buskuppropet. Våra buskar har inte blommat ännu så det återstår att se vad det är för buskar.

Under arbetet med rabatten så skavde också känslan av att någon fanns bakom axeln på mig, den där känslan av att vara iakttagen. Och mycket riktigt, där fanns någon – SotarMurre på Arboga-boden.

Närkes flora – en grönskande kulturhistoria

Nu har det kommit en till – en flora som är både en kulturhistorisk upplevelse och en uppslagsbok. Jag har ju sedan länge använt mig av Ulf Malmgrens Västmanlands flora som en suverän källa till att få veta mer om växternas kulturhistoria i Västmanland, se blogginlägg 2013-02-14. Men nu har Närkes Flora kommit och den är minst lika matnyttig, om inte mer.

Lars Löfgren har arbetat med floran i många år och skapat en bok vari det ryms så mycket information. Jag har gjort nedslag i den och bland annat läst om libbstickan som liksom i Västmanlands flora anges som medicin till boskapen, men i Närke flitigt användes mot mygg, flugor, bromsar och löss genom att gnida in boskapen med örten. Något som man i Hallsberg fortsatte med in på 1930-talet.

Eller varför inte läsa om hägnader och den skillnad som blev när man gick från att hägna in sina odlingar till att hägna in djuren. Löfgren citerar Gumaelius från 1846 som skriver att landet ”var öfverdraget af ett grått, ohyggligt spindelnät af gärdesgårdar”.

Lars Löfgren skriver också om naturförhållandena i Närke genom tiderna och ger en kulturhistorisk översikt där kapitlena tar upp sådant som skogs-, ängs-, bergs-, åker- och trädgårdsbruk. Han skriver om bebyggelse, om samfärdsel och om folklivskunskap som fester, salpeter, nödår och trädkult och det blandat med ett rikt innehåll av både nya och gamla fotografier. Om frosten som tog all potatis och tobak 1812 och om den förskräckliga vintern i början av 1800-talet som ”tog livet av alla de få äppelträd, vilka överlevt fimbulvintern under Karl XII:s sista år, eller planterats därefter, med resultat att i Bergslagen nu icke finnes ett enda apelträd av de gamla sorterna” (citat från Eckerbom 1943).

Jag har väldigt roligt och stor nytta av att läsa i denna pärla. Men den skapar också lite mer jobb, läste om knäckepilen och fick då veta att knäckepil inte alltid behöver vara knäckepil, utan de flesta knäckepilar i Närke har visat sig vara en hybrid mellan vitpil och knäckepil och kallas grönpil. Så vår knäckepil med anor från 1700-talet måste nu skickas på granskning. Tänk att världen aldrig är enkel, men det är väl det som gör livet intressant, att man alltid har nya saker att lära. Och i Närkes Flora finns mycket att lära.

Från vårlök till höstknöl

 

Vårgäck vid prästgården

Jag tror att rubriken är en bra sammanfattning av veckans arbete, med lite god vilja förstås. Men nu är faktiskt våren här så både vintergäck, tussilago och blåsippor blommar och skräddartulpanen och narcisserna har stuckit upp sina första centimeter.  Och idag har vi tagit upp dahliaknölarna från övervintringen i jordkällaren och ruskat om dem, eller krukat in dem. De står nu på drivning i och vid mitt kontorsfönster.

Rosa blåsippa

Men vårröjningen har också bjudit på en samling djur, den första nyckelpigan satt på en syrenkvist i borgarträdgården och den första sädesärlan på vattbrädan på torgets plank igår. Och sädesärlan är ju ett järtecken för hur högt linet blir, så i år måste det bli väldigt högt! Det här är bonusupplevelser medan perennerna klippts ned, rosorna beskurits på döda toppar, syrenerna tuktats för att inte breda ut sig i hela borgarträdgården, gruset skyfflats och gräset krattats.

Vårvärmen är också här, i tisdags kväll hade vi visning för Nätverket för byggnadsvård och klockan var halv nio innan vi var klara. Det hade regnat precis innan vi började visningen så det var rejält fuktigt och diset eller dimman låg tät till slut. Men det var inte kallt utan det gick att stå ute i borgarträdgården och prata trädgårdsvård och titta på vad gamla fotografier kan gömma för trädgårdsinformation. Bonusupplevelse denna kväll var kvällsfukten på spegelklotet och koltratsen som satt och sjöng på kyrkstallets taknock när vi gick hem i halvmörkret.

Dahliaknöl

Vårröjning av eukalyptus

Vårröjning av eukalyptus

Nu har den röjts bort – eukalyptusen i torgrundeln. Jag kan väl inte påstå att den varit vacker här på slutet med sina torra blad men det är ändå roligt att den hängt med så länge och skapat en speciell miljö på torget. Men det roligaste var att det fortfarande doftade eukalyptus, redan innan vi började skära ned den.

Snön börjar nu ge sig här i Västerås, redan i påskas minskade mängden. Det innebär att det som gömts i snön nu kommer fram. I torgrundeln tittade den kvarlämnade helgonörten upp med sina hängande och tråkiga bladruskor. För tre år sedan när det var så mycket snö övervintrade helgonörten i snön med så lyckat resultat att den blommade senare under sommaren.

Blommande helgonört sommaren 2010

Vi har nu också tagit bort de isolerande eklöven från plantskolans krukor. Glad blev jag av att återse den fyllda snödroppen från Gäddeholm som börjat sticka upp. Mindre glad av att två ympade fruktträd inte velat behålla ympen.

Ligusterhäcken är toppad och rosorna på torget klippta, trots att det inte är några musöron på björken än. Men om vi ska vänta på att göra allt i ”rätt tid” i år så kommer det att bli väldigt mycket som ska göras på en gång. Så fort snön nu försvinner kommer perennerna att klippas ned. Lite regn skulle ju inte skada för att skynda på snösmältningen och för att tjälen ska släppa. Nu verkar ju tjälen vara ganska ytlig så det går säkert fort när värmen kommer. För om två veckor är det planerat att penséerna ska planteras.

Maria Langs pion

Maria Langs herrgårdspion från Uddens torp

Nu är den kanske ganska inne – Maria Langs pion. Den kommer från Uddens torp som Maria Lang skriver om i Rosor, kyssar och döden från 1953. Jag läste om denna deckare för en vecka sedan på grund av pionen. Det var säkert 30 år sedan jag läste den första gången, och minns inte längre vad jag tyckte om den då, men nu hade jag riktigt roligt. Den utspelar sig i herrgårdsmiljö vid Rödbergshyttan där den gamle patriarken blir mördad en natt efter att ha ändrat i sitt testamente. Och vid torpet på Udden bor Udda-Kalle och hans dotterson. Maria Lang beskriver rosenträdgården vid herrgården men någon pion vid torpet nämner hon inte, tyvärr.

En delning av herrgårdspionen kom till Vallby 2002. Den planterades vid torpet och fick god jord och en genomvattning. Efter två dagar var jag ner och tittade till den och fann den uppsprätt! Eftersom det var sommar och sol så hade rötterna legat och torkat i solen och pionplantan var ofrånkomligen torr och död. Och hur kom det sig? Jo, anledningen hette skånska blommehöns. Dessa marodörer hade säkert i samma stund som jag gått därifrån attackerat pionen. En skånsk blommehöna har mycket kraftiga ben och är därför förmögen att sprätta upp både det ena och det andra. Numera har vi inga blommehöns och vi har fått en ny delning av pionen från Uddens torp som växer i all välmåga vid skolan.

Skånska blommehöns

Åter vår på Vallby

 

”Pärlvide” och istapp

Även om hasseln inte blommar och marken är snötäckt så är det vår i luften nu. Fåglarna möter en när man kommer på morgonen med ett intensivt kvittrande. Och vi är på full gång med fruktträdsbeskärningen. Så visst är det vår, på ett sätt, även om den inte är metereologisk än.

Ifjol blommade hasseln på Vallby 13 mars och första blåsipporna hittade vi 22 mars. I morse var jag och rafsade bland löven så att blåsippsbladen tittade fram, men mer är det inte.

Under veckorna som gått har det varit möten, seminarier och kurser, både sådana som jag gått och som jag hållit i själv. Hantverkslaboratoriets nätverk Trädgårdsmästare i historisk miljö har haft möte om årets seminarium som går av stapeln i oktober och som vi nu håller på att lägga programmet till och POMs referensgrupp för perenner hade möte i fredags nere på Alnarp. Nätverk som ger mig både information, kunskap, vidareutbildning och kontakter som är viktiga för mitt arbete på Vallby. Det är viktigt att ha kollegor som arbetar med liknande trädgårdsfrågor och har man ingen på sin egen arbetsplats så får man hitta dem i dessa nätverk.

Beskärningskurs på Åsby säteri

Jag har också förnyat mina beskärningskunskaper genom en tvådagarskurs för Henrik Morin som Länsstyrelsen i Västmanland arrangerade. En kurs som var både nyttig, rolig och mycket givande. Även om det både snöade och drog en nordostlig vind. Det är alltid bra att utsätta sina kunskaper för en mangling emellanåt, varför jag gör som jag gör, är det ”rätt” sätt, finns det nya kunskaper och rön som gör att jag ska tänka om eller tänka nytt och det är bra att sätta ord på det man gör när allt börjar gå på gammal vana. Det är en anledning till att jag alltid tyckt om att haft praktikanter – just för att de får mig att fundera och gå igenom varför jag gör som jag gör. Och har man inte svar så får man ju lov att kolla upp det och få nya kunskaper. Det gäller att vara ödmjuk inför andras och sina egna kunskaper.

Libbsticka vid bondgården på Vallby

Kurser jag haft under våren har dels varit för Västerås Trädgårdssällskap i Trädgårdshistoria, arkivkunskap och om Vallbys levande samling av växter och i förra veckan en heldag för landsbygdsföretagare som Länsstyrelsen i Västmanland anordnade. En kursdag som vi kallade för ”Bondens trädgård”. 23 stycken nyfikna och frågvisa landsbygdsföretagare var på plats på Brunnby gård för att höra om hur bondträdgårdar har sett ut under tidens gång. Vi hann med en övningsuppgift i att läsa ett kartöverlägg över Brunnbys trädgårdar och arkivkunskap också. Det är en kick att få träffa intresserade människor och i alla fall jag hade en rolig kursdag.

Men från och med nu har jag inte annat inbokat än det som berör odlingarna, växterna och programverksamheten på Vallby. Så det var inte så dumt att våren låtit vänta på sig i år.

Kålgårdsforskning

Tänk att det finns någon som håller på att forska på kålgårdar. Karin Hallgren på avdelningen för agrarhistoria på lantbruksuniversitetet i Uppsala kommer att göra vår museiverklighet både intressantare, roligare och mer innehållsrik framöver. Att få mer kunskap om äldre tiders köksväxtodling skulle stärka både friluftsmuseer, museijordbruk och hembygdsgårdar, med flera. Att få veta mer om våra trakters odling, om det fanns kålgårdar, var de låg i förhållande till byn eller gården, hur stora var de var och vad som odlades där, vad de kallades och mycket mer är faktorer som Karin studerat och som det ska bli kul att få ta del av.

Kålgården var bland det första som vi anlade på Vallby efter att jag börjat arbeta här. Så mycket källor att gå efter hade jag inte då, men Barchaei reseskildring från 1772 och prosten Muncktells dagbok från tidigt 1800-tal fick ligga till grund för det växtmaterial som vi visar i kålgården. Barchaeus skriver om morötter, kålrötter, persilja, lök och ”sillerirötter” och Muncktell odlade rödlök, kål, morötter och bondbönor bland annat. Ärter och bönor odlades ofta på åkern.

Med mer forskning och kunskap så kommer vi också att förändra våra miljöer. Vi har precis fått ett examensarbete gjort angående bondgårdens odlingar som jag ser framemot att få läsa. Där har lokala källor använts för att få en bild av hur den västmanländska bonden använde sin åker och hur det västmanländska jordbruket utvecklades under tid. Sen kan vi utifrån det välja det ”gottigaste”, det vi vill visa och det vi tycker är intressant och pedagogiskt viktigt.

Kålgården vid bondgården.