Luktärterna blommar i julgranenDet är inte solsting utan en fikastund vid luktärterna som ger rubriken. Luktärterna klättrar nämligen i min gamla julgran från julen 2013. Återvinning på grannivå. Ett tips från förr. Vill ni se det på riktigt så finns den i hörnet i borgarträdgården.

Nu tar jag och bloggen semester ett par veckor och avslutar med en bild som visar hur man ska njuta av sommaren.Fredrika njuter i sin gyttjepöl

Blåärt Bergslagen i blom

Blåärt Bergslagen i blom

Blåärt Bergslagen

Blåärt Bergslagen

Det finns alltid växter som gör en så där lite extra glad. Ibland är det platsen de kommer ifrån eller historierna de har med sig, och ibland är det utseendet som är det viktiga, eller roliga.

Just nu roas jag av choro-gin och blåärten. Båda är växter som är lite udda och speciella men där bara den ena är synliga för besökarna på museet. Den synliga är blåärten ’Bergslagen’, som just nu blommar i skolträdgården. Det är en av de ärter som kom in i POM:s Fröupprop. Karl-Axel som odlar dem i Småland har fått dem från Bergslagen, därav namnet. Det är en purpurfärgad ärt som hör till gruppen spritärter, och den är så snygg! Kölen på ärtblomman är mörkt röd, nästan blå, och seglet är rosa eller ljuslila, men snyggast av allt är de blålila ärtskidorna.

Blåärterna kan man läsa om i boken Klint Karins kålrot och mor Kristins böna av Lena Nygårds och Matti Leino. Blåärten kom till Sverige under 1800-talet från Holland där de kallades för Capucinjer. I Ingebergs fröhandels priskurant från 1887 saluförs frö av ”capuciner, svensk skörd, sena, 6-7 fot”. Smaken ska vara en blandning mellan ärt och bondböna.

Choro-gi, Stachys affinis

Choro-gi, Stachys affinis

Choro-gin däremot är inte synlig. Eller snarare det roliga är inte synligt men växten finns där. En oansenlig kransblommig Stachys affinis, släkt med knölsyskan som vi haft som ett mycket oönskat ogräs på åkern. Jag har haft choro-gin på museet i många år men det har som aldrig riktigt blivit något. Nu återhittade jag den när jag rensade i prästgårdens kryddland. Givaren tyckte att den var som ett ogräs men så är den inte här. Vad är då det roliga? Jo, den har rötter som ser ut som små michelingubbar i porslin enligt Lena Israelsson som beskriver den i sin bok Köksträdgården – det gröna kulturarvet. Och hon har helt rätt, det är precis så de ser ut. Vid rensningen kom det upp en liten knöl. Förut har jag inte hittat någon knöl när jag grävt upp dem så det här var ju kul, även om det är för tidigt för skörd.

Choro-gin kom till Europa i slutet av 1800-talet och blev högsta mode att odla, främst i Stockholmstrakten. Man trodde att den skulle konkurrera ut potatisen, men se det gick inte. Choro-gi ger inte så stora knölar, enligt Lena Israelsson blir de 6-7 cm långa och 1-2 cm breda och dessutom så mörknar de när de kommer upp i ljuset. Så potatisen fortsatte att vara populär och choro-gin blev en bortglömd gröda som idag bara odlas av entusiaster.DSC_5702

Krusbär från Kopparbo

Krusbär från Kopparbo

Vi har på museet insamlade krusbär från Riddarhyttan i Skinnskattebergs socken, från torpet Kopparbo och hemmanet Övertjärn. Båda gårdarna övergavs under 1940- respektive 1950-tal efter att ha varit i drift från 1700-talet respektive slutet av 1600. Hur länge krusbären funnits på gårdarna vet vi inte. Men de fanns där när de övergavs i alla fall. Krusbär var väldigt populära under 1800-talet men sen kom den amerikanska mjöldaggen och slog ut nästan all odling. Förädlarna satsade på att få fram resistenta sorter men något bra motmedel mot drabbade växter har fortfarande inte kommit.

Krusbärsmjöldagg

Krusbärsmjöldagg

Det var väldigt roligt år 2011 när busken från Övertjärn bar bär för första gången. Stickiga eller håriga gjorde de sig bra på bild. Men efter det har de haft mjöldagg varje år och det är däremot ingen rolig syn. Krusbärsmjöldagg är en svamp som bildar en gråvit hinna på blad och bär som sedan på bären övergår till en mörkbrun filt och mer eller mindre täcker hela bäret. I år tänkte jag att vi måste göra något åt detta och därför utrustade vi oss med en spruta vari vi blandade ut bikarbonat och rapsolja (eller grön såpa) i vatten, 2 teskedar av var i en liter vatten. Receptet är Maj-Lis Petterssons, denna guru i växtskydd. Första gången ska man spruta innan knopparna slår ut och sen upprepa det tre gånger med en veckas mellanrum.

Vi var lite sena med första sprutningen så knopparna hade börjat öppna sig. Men vi sprutade på och hoppades på det bästa. Men hoppet om friska bär grusades när de första karten i början av juni var fulla med mjöldaggens filt. Men nu finns det faktiskt bär som ser helt normala och friska ut. Så kanske gjorde bikarbonaten nytta och kanske kan hoppet få komma tillbaka. Vi får se hur det utvecklar sig, för vi vill ju ha just de här krusbären med historia från Riddarhyttan, trots att de är gamla och sjuka.

Krusbär från Övertjärn

Krusbär från Övertjärn

Torgrundeln sedd från den borgerliga familjens våning

Torgrundeln sedd från den borgerliga familjens våning

Vi har en 90-åring på museet i år som är värd lite uppmärksamhet. År 1924 ritade trädgårdsmästare Konrad Lindkvist mönstret till en ”gruppanordning” för Västerås Stadspark och vi firar genom att använda det mönstret i torgrundeln i år. Vill du veta mer om Konrad se blogginlägget http://vallbyfriluftsmuseum.wordpress.com/2013/11/.

Tagetes, grön helgonört och flitiga Lisa är växterna i den. Planterade gjorde Elisabeth och Ulla veckan före midsommar med den äran. Ni vet känslan av att man ska hinna allt till midsommar. Den sena planteringen berodde på den gröna helgonörten. Den behövde mer tid på sig i växthuset för att bli tillräckligt stora plantor. Allt ser så bra ut förutom den lila flitiga Lisan som just nu mår lite illa av allt regn som fallit på den de senaste dagarna.

Torgrundeln 2014, mönster Konrad Lindkvist 1924

Torgrundeln 2014, mönster Konrad Lindkvist 1924

Gallring och kupning av kålrabbin

Gallring och kupning av kålrabbin

Inför semestern tror man alltid att man ska hinna med allt, men har det någonsin lyckats? Gräs och ogräs har ju vuxit riktigt vildsint senaste veckorna och värmen har fått alla nyplanteringar att hänga. Samtidigt börjar det bli dags för både kupning och gallring i kökslanden. På torget börjar de vita albarosorna att blomma och i borgarträdgården har gräsirisens plommondoftande blommor snart blommat över. Det går så fort nu. Men det känns skönt att allt är sått, och det mesta har kommit upp. Dahliorna är på plats i lådor på torget och i borgarträdgårdens rundel. Det vi väntar på är sommarblomsplanteringen i torgrundeln – den kommer nästa vecka.

Men nu tänker jag vila från trädgårdsarbetet i två veckor men jag tänker inte vila från trädgård. I hängmattan tänker jag ta med mig en alldeles ny avhandling och bok, nämligen Inger Olaussons En blomstrande marknad – handelsträdgårdar i Sverige 1900-1950 med fyra fallstudier i Stockholms län. Det här är en avhandling i trädgårdshistoria som bryter ny väg. Det är första gången som handelsträdgårdarnas utveckling behandlas efter industrialismens genombrott. En period då handelsträdgårdarna expanderar snabbt i antal. En intressant period i trädgårdshistorien och dessutom är den välskriven och med ett bildmaterial som gör alla trädgårdshistoriskt intresserade glada.

En blomstrande marknad av Inger Olausson

En blomstrande marknad av Inger Olausson

Inger har studerat fyra handelsträdgårdar. Två av dem var herrgårdsträdgårdar och två var enskilda företag. Källmaterialet varierar mellan trädgårdarna men bland annat har kassaböcker, dagböcker, dagsverkslistor kunnat visa vad de odlat, hur de odlat och hur mycket de odlat. Källorna visar också vilka investeringar som gjorts och hur företagen utvecklats under den första halvan av 1900-talet. Här handlar det om hur både trädgårdsmästaren och samhället påverkade utvecklingen av trädgårdsföretagen. Massor av ny kunskap finns mellan dessa pärmar. Bläddrade igenom den idag och kan inte låta bli att citera ur kapitlet om arbetsvillkoren. Arbetstidslagen trädde i kraft 1920 och bestämde att arbetstiden skulle vara 48 timmar per vecka, för industriarbetarna. 1936 kom den för trädgårdsnäringen men det blev protester. Lyssna på detta ur en motion som lades fram 1936 – ”att det ur trädgårdsnäringens synpunkt skulle vara synnerligen olämpligt, om arbetstiden för två veckor i följd under sommarhalvåret skulle nedskäras till 106 timmar.” Alltid något att tänka på under semestern.

 

Sommarblomsplantor i varmbänken

Sommarblomsplantor i varmbänken

Det blev faktiskt grönt i varmbänkarna också, efter både snö och bläcksvampars framfart. Vi har använt bänkarna till att dra upp en del av våra ettåriga sommarblommor i. Blomsterkrasse, rosenbönor, japansk humle och luktärter såddes i bänkarna 25 april och är nu riktigt fina plantor. Kraftiga och med välutvecklat rotsystem. Nu i veckan planterade vi ut dem på plats i borgarträdgården.

I priskuranten från Ingebergs fröhandel 1901 beskrivs japansk humle, Humulus japonicus, som då också finns i en vitbrokig variant, som den allra bästa växten för bersåer och verandor, den ”uppnår hastigt jättelika dimensioner”. Jag har inte upplevt den som jättelik tidigare år men i år har vi planterat den i ett soligare läge så kanske blir den monstruös denna sommar, det får vi se. Ingeberg skriver också att den aldrig angrips av insekter. Kanske ett alternativ till vanlig perenn humle där humleflyt kan kalasa på bladen så att humlen blir helt kal. Ingeberg skriver också att den kan sås direkt på växtplatsen i maj.

Japansk humle

Japansk humle

I boken Trädgårdsbok för allmogen från 1858 beskriver Olof Eneroth en enkel fågelskrämma. Det som behövs är en potatis, fjädrar, ett snöre och en pinne. Mina trädgårdskollegor har nu skapat flera stycken för att hålla fåglarna borta från våra nysådda köksland. Snöskatorna har i flera år suttit på håll och studerat oss när vi sått för att sedan, när vi går därifrån, hoppa fram och snappa åt sig fröna. Nu hänger det flera stycken potatisskrämmor både i koloni- och skolträdgården.

Ur Trädgårdsbok för allmogen, 1858, Olof Eneroth

Ur Trädgårdsbok för allmogen, 1858, Olof Eneroth

Vi har dessutom placerat dem i perennarabatten för att skrämma lite större fåglar. Hönsen vill säga. Jag kan inte påstå att de tillhör mina bästa vänner, de där sprättande, frigående hönsen. Jag har hotat med både det ena och andra genom åren för att hålla dem borta från rabatterna. Rovfågelsattrapper har varit en tanke och en av de snällare, men nu testar vi Eneroths potatisskrämmor istället. Något som har förnöjt våra katter, eller en av dem i alla fall. Han har legat där och lekt med dem så att fjädrarna rök. Som sagt, alltid förnöjer det någon det man gör.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.