Sveriges Fängelsemuseum i Gävle

Sveriges Fängelsemuseum i Gävle

Allt är inte trädgård eller trädgårdsrelaterat i mitt jobb. Det finns plats för ämnesövergripande uppgifter och under årens lopp har Kloka gumman, till att fodra djur eller vara ”råddare” och bära bänkar inför teateruppsättningar bara varit några av uppgifterna. Vi som arbetar på museet har mycket skilda bakgrunder och utbildningar vilket gör att vi automatiskt får en vidareutbildning genom de andras specialiteter. Det är helt enkelt allmänbildande att arbeta ihop. Det är också givande när vi åker på studiebesök och vi lägger märke till olika saker. Men på vårt senaste studiebesök så fängslades vi helt av en och samma sak.

Ibland blir vårt museum för ”gulligt” och det gäller att balansera det med den andra sidan också. Visa det som inte var bra utan livet när det handlade om elände, kamp och död. Därför åkte vi till Gävle, och förlåt mig Gävle om någon tror att det handlar om staden, för de begreppen betecknar inte dagens Gävle. Utan det handlar om en av Gävles stoltheter som behärskar konsten att göra historien och dess elände betydelsefullt för oss idag.

Straffhjulet i Sveriges Fängelsemuseum i Gävle visar straffet för olika brott vid olika tider.

Straffhjulet i Sveriges Fängelsemuseum i Gävle visar straffet för olika brott vid olika tider.

Har ni inte varit på Sveriges Fängelsemuseum i Gävle än så åk dit. Och fängslande är inte bara en ordlek utan det är vad man blir när Katarina guidar oss igenom århundraden av brott och straff men med en ständig koppling till idag och vad som händer runtom oss. Vilken otrolig uppgift, och chans, de har på fängelsemuseet att ta upp de svåra och livsviktiga frågorna. En chans som de tar på största allvar och gör så bra. Det handlar om livet och vad man gör med det på fängelsemuseet i Gävle.

 

Orangeriet i Kolsva 2012, före Ernst.

Orangeriet i Kolsva 2012, före Ernst.

Kolsva orangeri efter Ernst, en kall januarikväll 2016.

Kolsva orangeri efter Ernst, en kall januarikväll 2016.

Orangerier har fascinerat mig länge. Dessa ståtliga skapelser som byggdes ”bara” för att övervintra växter och som var en mycket betydelsefull statusmarkör för 16-, 17- och 1800-talens mäktiga familjer. Min fascination har mest handlat om den betydelse som växterna hade, att de var så viktiga att det gjordes nästan vad som helst för dem. Att trädgårdens utformning och innehåll hade samma betydelse som själva herrgårdarna och deras inredning, om inte mer. Jag har också intresserat mig för trädgårdsmästarna, deras drängar och lärlingar som lyckades hålla liv i dessa dyrbara exoter och fick dem både att blomma och ge frukt, under ganska ”primitiva” förhållanden.

Utbyggnad för att härbärgera Agave. Bild 1903, cirka 1950-tal. Foto R Carlsson, Kohlswa Jernverks bildarkiv, Hedströmsdalsarkivet, Arkiv Västmanland.

Utbyggnad för att härbärgera Agave. Bild 1903, cirka 1950-tal. Foto R Carlsson, Kohlswa Jernverks bildarkiv, Hedströmsdalsarkivet, Arkiv Västmanland.

Ett bra exempel på att växter fick ta plats finns från Kolsva herrgård när agaven blommade. Agavens blomstängel är flera meter hög och fick inte plats i drivhuset. I Kolsva så byggde man då en hög glaskupa från drivhusets tak. Och det bästa är att det fotograferades.

I Kolsva byggdes det nuvarande orangeriet 1874-75. Man vet inte med säkerhet om det ersatte ett tidigare hus, men på en karta från 1854 syns en avlång byggnad som ligger på ungefär samma plats, men på snedden. Vid 1870-talet gick det bra för bruket och bruksägaren Lars Lindberg kunde kosta på sig en ny herrgård, tillbyggnader på den gamla herrgården och också ett ståtligt orangeri, med tillhörande drivhus. Ett över trettio meter långt drivhus smög sig intill orangeriets södra fasad. Där kom det att odlas vindruvor och persikor, bland annat. Sadeltaksväxthuset som tillkom placerades ut från drivhuset.

Växthuset i Kolsva orangeri 2012.

Växthuset i Kolsva orangeri 2012.

Vid mitt första besök på Kolsva var orangeriet illa medtaget och växthuset en ruin. Drivhuset var borta och det var bara gavlarna som påminde om dess forna form. Västmanlands Läns Museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening ordnade en resa för att titta på länets fikonkällare och orangerier år 2002. Ingela Andersson, arkitekt, med orangerier som specialitet, och jag, guidade. Då var Kolsva orangeri en fantastisk ruin med känslan av att trädgårdsmästaren bara gått därifrån och lämnat allt. Som ni förstår så är jag ruinromantiker och en nyfiken upptäckare som gärna vill spåra upp resterna av det som en gång varit. Här fanns då fröskåpet kvar på sin plats och krukförrådet kvar med alla lerkrukorna på hyllorna, väntande på den omplanteringssäsong som aldrig återkom. Glasen i växthuset var bara fläckvis kvar och bland nässlor och förfall så hängde trähyllorna kvar från taket.

Kolsva orangeri efter Ernst.

Kolsva orangeri efter Ernst.

Sommaren 2014 var Sommar med Ernst i Kolsva och arbetade med orangeriet. Orangeriet togs om hand och fick en nytändning med till stora delar nytt innehåll. Nu går det att förlägga sin konferens i orangeriet, ha sin fest eller bröllopsnatt där. Förra veckan var Vallbys personal i Kolsva på Verksamhetsdagar och mellan arbetspass, god mat och kalvdans, passade vi naturligtvis på att se orangeriet, i månens sken en kall januarikväll.

Kolsva orangeri efter Ernst.

Kolsva orangeri efter Ernst.

Royal Oakleaf

Royal Oakleaf

Nu har högarna på skrivbordet minskat och pärmarnas innehåll organiserats, nästan. Det är härligt med vintern, då det börjar finnas tid att komma i kapp sig själv. Tid för att städa och ordna upp i det kaos man skapar under en hektisk trädgårdssäsong då allt som är bra att ha, liksom det som kan tas tag i senare, bara läggs på hög, på skrivbordet eller i datorn. Bilder på växter och odlingar lagras in i datorn men namnsätts inte eller beskrivs och de måste få namn innan minnet sviker en. Minnet är ju en färskvara som sagt.

Med ett ovanligt tomt skrivbord framför mig är det nu dags att ta tag i årets fröbeställning. Ska det bli gamla trotjänare i år igen, vilket ju är vårt uppdrag att odla och visa upp, eller kan det bli något nytt? I mitt fall så handlar det nya oftast om något som är ännu äldre, lokalt eller mer udda. Eller att sorten som vi odlat tidigare har utgått. Då gäller det att hitta någon ”ny” liknande sort för att kunna visa upp en museiträdgård så trovärdigt vi bara kan.

Så nu ska jag botanisera bland Crosby´s Egyptian, Jaune du Doubs, Royal Oakleaf, Arboga vit och Baltisk röd och så får du komma hit och se dem när solen står som högst på himlen och vi suckar i värmen.

 

Gott nytt väder i år

januari 7, 2016

Honungsros 7 januari 2016

Honungsros 7 januari 2016

17 minusgrader, tre centimeter snö och sol. Väder är alltid intressant, inte bara för sin egen del utan också för dess påverkan på våra trädgårdar. 2016 börjar vitt och kallt här i Västerås. Just nu skiner även solen så det är skimrande vackert ute. Man kan ha mycket åsikter om minusgrader och kyla, men låga temperaturer kan vara till hjälp i trädgårdarbetet. Framförallt när det gäller växtskyddet. Skadliga svampsporer, insektslarver och mördarsniglar fryser helt enkelt ihjäl när det blir riktigt kallt. Svampsjukdomar och insektsangrepp minskar liksom behovet av bekämpningsmedel. Något att tänka på nästa gång man huttrar och fryser och svär över att bilen inte vill starta.

Så med önskan om ett kommande gott år, på alla sätt, önskas också en kall start. Och får jag fortsatta önska väder så skulle jag vilja ha vinter, tjäle och kyla fram till mars och därpå en långsam vår som torkar upp så där lagom och med lagom nederbörd, för att sedan fortsätta med lagom med värme, gärna regn på nätterna under sommaren och en lång höst då grödorna hinner mogna och sedan lite höstregn som fyller på depåerna och sedan en långsam påfrysning och ordentlig tjäle i backen innan snön kommer med några centimeter i november eller december.

Julens mångfald

december 18, 2015

DSC_4953 Vad vore julen utan alla invandrade växter som blommar i våra fönster och sätter färg på våra dukade julbord och ger smak till våra anrättningar. Utan nyfikenhet på andra kulturer och handel över gränserna skulle julen varken se ut, dofta eller smaka som den gör.

Vid julbaket kommer dofter från bland annat medelhavsområdet, Asien, Sri Lanka och Moluckerna. Lussebullarna bakas med den dyraste krydda som finns – saffran. Den kommer ursprungligen från östra Medelhavsområdet och det är saffranskrokusens röda märken på blommans pistiller som skördas och torkas. Pepparkakornas ingefära kommer från tropiska Asien, kanelen från Sri Lanka, om det är den äkta vill säga, annars kan det vara kassiakanel från Kina, pomerans från Sydostasien, kardemumma från Sydasien och kryddnejlika från Moluckerna. Kryddnejlikan som portugiserna ”upptäckte” och gav sig själv monopol på genom att utrota den från alla öar utom en. Men fransmännen lyckades komma över plantor och spred odlingen till Mauritius och sedan vidare. Chokladaskens kakao kommer från Sydamerikas regnskog, apelsinerna från Sydöstasien, kaffet från Etiopien och julcigarrens tobak har sin källa i Sydamerika.

Julgranen i byskolan på Vallby

Julgranen i byskolan på Vallby

Granen som doftar gran (intelligentare än så kan inte jag beskriva den, tyvärr) invandrade när inlandsisen började smälta undan och kom att etablera sig och slå rot här. Seden att ta in en julgran och pynta den kom från Tyskland, men lååååååångt, låååååångt senare. I julgrupperna doftar hyacinten som härstammar från östra medelhavsområdet och växer vild i östra Turkiet och västra Syrien, men det är bara här som vi driver den så att den blommar till jul. Tulpaner har i över hundra år drivits i blom till julen och går då under namnet jultulpan. De härstammar från Centralasien och har en spridning från Marocko i väster till Kina i öster. Både hyacinten och tulpanen har etablerat sig i den svenska myllan och är vackra färgklickar när väl våren kommer. Även amaryllislökar drivs fram till jul. De kommer från tropiska Amerika och har sin naturliga blomning i februari –mars.

Julstjärnan kommer från Mellanamerika och Mexiko där aztekerna använde den som prydnadsväxt. Den amerikanske diplomaten och amatörbotanisten Joel R. Poinsett tog den med sig hem i början av 1800-talet och från 1960-talet är den en av de vanligaste julblommorna. Att den blev så populär då berodde på retarderingsmedlen som började användas för att göra växterna små, kompakta och lätta att transportera. Innan dess såldes julstjärnor främst som meterhöga snittblommor. Julbegonian korsades fram 1891 i Frankrike men dess föräldrar var vildarter från Sydafrika och Yemen och julkaktusen som har funnits i våra hem i drygt hundra år kommer från Brasilien.

Växter har rört sig över världen, ibland på farofyllda handelsvägar och ibland helt på egen hand. Växter från hela världen finns nu i våra hem och under den mörka årstiden är det de som skänker ljus åt mörkret, så ta väl hand om världens mångfald i jul.

God jul och gott nytt år med hopp om ”Peace, love and understanding”.

Trädgårdsmässan i Älvsjö 2014

Trädgårdsmässan i Älvsjö 2014

De finns precis överallt när man börjar titta efter dem. I vitt skilda material så dyker de upp på leksakshyllan både för barn och hundar, i inredningsbutiker, på tapeter, i TV-studios (se Berg & Meltzer) och som ljusslingor till jul. Själv har jag fått en två centimeters variant  som står på kanten av min dataskärm och håller koll. Men i trädgårdarna syns de numera mer sällan, även om det var där det började. Den rosa flamingon kom att bli en av de mest kända trädgårdsprydnaderna.

2014 års julklapp - den joddlande flamingon (?)

2014 års julklapp – den joddlande flamingon (?)

Flamingos i en inredningsbutik i Växjö sommaren 2015

Flamingos i en inredningsbutik i Växjö sommaren 2015

 

Don Featherstone var mannen som skapade den rosa plastflamingon. Featherstone var skulptör och 1957 anställdes han av Union Product för att designa djur i plast. Han kom att skapa 750 olika föremål, men ingen blev så populär som flamingon som kom 1958. Själv hade han ingen riktig modell utan fick förlita sig på bilder ur National Geographic. Flamingon såldes som ett par där den ena stod med sträckt hals och den andra gick och betade med böjd hals. Benen gick att sticka ned i jorden. De salufördes med orden “Place in garden, lawn, to beautify landscape.” Själv lär Featherstone ha haft 57 plastflamingos på gräsmattan framför sitt hus.

Trädgårdsmässan 2012

Trädgårdsmässan 2012

Flamingotapet 2015

Flamingotapet 2015

Featherstone förärades med IgNobel-priset 1996, ett pris som uppmärksammar ovanliga uppfinningar och udda vetenskaper, något som kan få människor att skratta men ända få upp ögonen för vetenskapens olika grenar. Featherstone fick priset för flamingon som ansågs som ornamentellt evolutionär.

Tack till Maria Flinck, trädgårdshistoriker som skickade mig DN:s artikel Don Featherstones död, publicerat den 25 juni 2015.

Källor: Wikipedia Don Featherstone och Don Featherstone, Inventor of the Pink Flamingo (in Plastic), Dies at 79 – artikel i The New York Times 23 juni 2015.

.

Julkul eller lek i sandlådan

november 27, 2015

DSC_4323

Det har varit som att leka i sandlådan de senaste dagarna. Första advent närmar sig då det är julmarknad på Vallby och därför donas det i och runt husen just nu. Allt för att visa både kulturhistorien men också för att göra julen lekfull och inspirerande.DSC_4274

Vi har bland annat krupit runt i torgrundeln, i gegg och duggregn, med tallar, mossa och sand, med kyrktak, jordkulor och belysning. Ett landskap har vuxit fram som ni kan se i sin färdiga version till helgens julmarknad. Och man vet aldrig vad man kan finna där.DSC_4300

Julbocken Allert har fått ny kostym. I år är han nästan enbart klädd med egenodlat material, som linskävor och halm från våra egna odlingar. Men sen måste han ju få hänga med sin tid också så vi avslutade med att ”spraytanna” honom så han är riktigt modern. Men kanske tog vi i lite för mycket… Ni får se själva i helgen, och för er andra så kommer det mer bilder. Håll koll på Vallbys hemsida, facebook, instagram eller blogg.

Påklädning av julbocken Allert

Påklädning av julbocken Allert

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.